Jag har allt jag vill ha, jag har min familj och mina vänner och de är det jag behöver.

Förr så frågade jag mig själv, "Varför hände det här just mig??". Men jag slutade att fråga mig själv det, för jag började kolla omkring mig, och jag såg  att jag hade min familj och mina vänner. Och att jag var/är tvungen att leva med det, därför slutade jag att fråga mig själv de, de blir inte lättare om man frågar sig själv hela tiden, man måste helt enkelt börja leva med det. Fast de gör ont och vissa inte fattar nåt.

Ibland verkar vissa tro, att de är bara nåt man kan komma över, att man kan känna sig säker och trygg med "denna" person. Men det handlar inte om det. Jag kan säja det till mig själv, och jag kan höra det. Men det handlar om mer än det. Det handlar om att jag behöver SE att man finns där, att man lyssnar. Inte bara det roliga eller det mysiga.. Även i jobbiga dagar.. Men de har vissa svårt för.. Orden är lätta att säja men att göra de verkar svårare..?

Det räcker inte med att säja, " Jag finns här" Man får ta ur tummarna ur röven och visa de också.

Jag har min familj och mina vänner, vad har du när det behövs? För kolla omkring dej, Jag finns ju där, men kolla igen... Finns jag verkligen där, eller är det bara ORD du får tillbaka??

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar