Det jag skulle berätta, jag blir mer och mer osäker på att jag ska berätta det. Min familj säjer till mej att det är frågan om du ska dela denna hemlighet med bloggen, och jag säjer att det kan jag. För min blogg är min dagbok. Och här skriver jag allt, dom som inte orkar läsa eller inte bry sej, va gör ni här?! Jag vill kunna skriva ut om det ordenligt och veta att det finns folk som lyssnar och förstår. Och att ni finns där. Detta är inte nåt som jag bara kan skriva ut hur som helst och hoppas på att folk ska förstå. Jag kan inte det.

Ni läser det jag skriver, Ni tror ni förstår mej, men en del av er gör det, en del inte. Ni tror att ni kan få mej till att lita på er. Men kan ni inte hur som helst. Jag är svår. det kan dröja upp till två tre år inna jag litar ordenligt på en person. Och jag vill ändra på det. Verkligen, men det är inte bara upp till mig att göra det, utan även upp till DIG som vill att jag ska göra det. Det är svårare än du själv tror nu. Det har att göra med mitt förflutna, det har det. Jag försöker att göra det varje dag.

Så jag hoppas att ni stöttar mig i detta och hjälper mej. Jag vill ju kunnaberätta om detta, så ni kan stötta mig. Men jag blir ändå osäker. Är det det jag ska bli? Osäker? Över att berätta nåt i min egna blogg? Nej det är det inte, verkligen inte. Men jag kan inte hjälpa det. det bara blir så hela tiden. Och jag vet inte vad jag ska göra.

Detta är en sak som ni absolut inte kan sätta er in i. För det kan bara dom som själv är sån här. Jag ber er inte om att ni ska sätta er in i saken, utan om att ni ska förstå. Och lyssna om det skulle behövas.

Den absolut bästa kompisen jag har är Sofia Tasbas, den kompisen som alltid finns där oavsett och hon vet att jag finns där för henne oavsett. Jag har kännt henne i två år nu i år. Men det känns som om jag har kännt henne i hela mitt liv. Och ni kanske tänker "Varför pratar du inte med henne?". Det kan vara svårt att prata med nån som försöker förstå fast fattar inte ändå. Hon försöker, det vet jag. Och jag älskar henne för det! <3

Ibland vill jag bara skrika ut vad jag känner. För ibland blir de för mycket för mej att bära med mej hela tiden. Men jag vet att en dag kommer nån fråga mej hur det är med mej med allt som har hänt och händer. För bakom denna masken, så mår jag bra och dåligt, period vis.

Just nu mår jag bra psykiskt. Men om en vecka? jag vet inte hur det är då. Det är det värsta. Jag kommer ha perioder som jag kommer må skit, och som jag kommer må jättebra som jag gör nu. Och jag vet att i början kommer jag inte veta hur jag ska orka. Men i slutändan så kommer jag orka. För jag har min familj och jag har Sofia. det är dom jag behöver.

Så jag ber er, jäkta inte mej med att berätta det. Jag har sett så många bloggar, speciellt unga tjejer som bloggar om sina liv och det kan vara mer personligare saker än det jag redan skriver om. Och dom får jätte mycket dumma kommentarer om hur dom är och vad dom gör fel. Jag säjer som många andra bloggare säjer, Ni valde själva att läsa det jag skriver, vad gör ni annars här?

 

cecilia

14 januari 2011 20:25

Klagar de och inte tycker om det du skriver så har de fan inget på din blogg att göra! Man skriver sånna hemligheter för att man vill nå andra i sin omvärld och andra som förstår en. Inte en massa idioter. De har inget på din blogg att göra!!

http://ceciiliiaax.bloggplatsen.se

Mikaela

15 januari 2011 11:55

ja! Ja håller med dej, men vissa fattar inte riktigt det där. Dom tycker tydligen det är roligt att trampa ner på folk. Men det känns iaf bra att det finns några som förstår en!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar